Jaså, VK har blivit nominerad till Stora Journalistpriset och Ingvar Näslund till Årets förnyare. En av anledningarna är hur man jobbar med politikerbloggarna, och den betydelse det fått för den lokala debatten.
Det är bara att gratulera till nomineringarna. Hoppas att det blir en vinst också.
Jag drar mig till minnes – jag tror faktiskt att det var ett av mina blogginlägg bara någon vecka efter att jag hade börjat blogga på vk.se – hur jag skrev om mina egna funderingar till att hålla på blogga.
Jag tror att min rubrik på inlägget var ’Umeå har fått en ny politisk arena’
Jag var länge tveksam till att blogga. Kändes mest som en extra arbetsbörda, utan att det skulle ge något. Vem skulle bry sig att läsa bloggar? Hyfsat meningslöst, var min inställning.
Men det ändrade sig snabbt. Upptäckte att det var ett utmärkt sätt att föra fram sina åsikter i stort och smått till umebor och andra läsare av vk.se, utan att riskera bli felciterad eller feltolkad. (Hur många gånger har man inte varit förbannad på journalister som, i alla fall enligt ens egen uppfattning, fått allt om bakfoten?) På bloggen fick jag möjligheten att skriva och uttala mig utan att ha en ’mellanhand’ som filtrerade mitt budskap. Och när det väl blivit en vana är det ju ganska kul också. Och som sagt – det förändrar ens vanor. Det sista man gör innan det är sovdags är att kolla vk.se och bloggen, det första jag gör när det är dags att kliva upp på morgonen är att trycka på datorn för att kolla läget på bloggfronten.
Och den nya arenan då? Jo, det är bara att konstatera. Det är på bloggen många av debatterna inte bara förs, utan även uppstår. De politiker som inte finns där kan heller inte delta i den omedelbara och aktuella debatten. Jo visst kan de skriva en insändare som publiceras veckan därpå, men då har ju redan fem andra debatter och frågor hunnit avhandlas av oss andra. Så nu finns ju alla ledande politiker i kommunen där. I stort sett. Man har helt enkelt inte råd att INTE vara där.
Det enda som jag inte förmått hinna med är att svara på kommentarer. Det var också ett beslut, på gott och ont, som jag tog ibörjan när vi fick välja om bloggen skulle tillåta kommentarer. Jag är glad om jag hinner blogga överhuvudtaget – att dessutom känna tidspressen att hinna svara på de kommentarer som kommer in, nja där gick min gräns för vad jag skulle orka med.
Men jag har ändå tyckt att det varit bra att alla läsare kan kommentara vad jag skriver, oavsett om det är ris eller ros. Sen får man göra det i vetskapen att jag inte går in i svaromål på kommentarerna. Tiden räcker liksom inte till för allt. Det är bara som det är.
Ett stort grattis till Ingvar Näslund hur som helst.