Ola Nordebo hade en välskriven ledare i lördags om målet för Umeå med 200.000 invånare. Bilden blir olika beroende på om man antar optimistens eller pessimistens utgångspunkt. Men oavsett, så finns det en viktig slutsats. En ny målsättning, med högre siffror (som i detta fall från målet 150 000 invånare till 200 000 invånare i Umeå) spelar ingen roll överhuvudtaget om man inte samtidigt är beredd att förändra saker och ting i kommunen.
Jag gick ju ut med förslaget om att höja målet, men var samtidigt väldigt tydlig med att det kräver att politiken i Umeå också läggs om på ett antal områden. Det handlar om allt från företagsklimat, sänkning av kommunalskatten, handelsfrågor, översiktlig planering m.m. Så jag tillhör enligt Nordebos definition optimisterna, men inser självklart att det kräver handling och förändring på en rad punkter. Så med utgångspunkt i pessimisternas analys av problemområden (vilket jag i många punkter delar) kan man finna de lösninga och vägar som krävs för att just kunna öka befolkningstillväxten och klara målet om 200 000 invånare senast år 2050.
Helgens opinionsundersökning var ingen uppmuntrande läsning. Men det manar samtidigt till mobilisering av alla Allianspartier och deras aktiva. Ekonomin går strålande i Sverige, sysselsättningsökningen slår rekord och idag får vi också siffror på att ohälsotalen fortsätter sjunka. Nu gäller det att återta initiativet i den politiska debatten.