Sjukfrånvaro
Sedan maktskiftet 2006, och den borgerliga regeringen tillträdde, så har antalet sjukskrivna minskat med ca 40 000 personer. Ett flertal faktorer samverkar nu positivt: Rehabiliteringsgaranti, förstärkt företagshälsovård, en reformerad sjukförsäkring och snart dessutom bättre möjligheter för förtidspensionärer att arbeta kommer innebära att ännu fler ges möjlighet att komma tillbaka i arbete. Vi kan konstatera att sjukfrånvaron på tio år inte har varit så låg som idag – det går år rätt håll med Alliansen!
Befolkningsmål
Upprinnelsen till att Umeå kommun skulle höja ambitionen beträffande vårt befolkningsmål var kritik från forskarhåll. 150.000 invånare år 2050 ansågs vara för lågt satt och inte tillräckligt utmanande. Därför tog jag upp frågan i fullmäktige och i en debatt med Lennart Holmlund (s) landade vi båda i att 200.000 umebor senast år 2050 vore ett vettigare mål för vår kommun. Förslaget mottogs positivt från alla möjliga håll. Från universitetet kunde vi läsa att Lars Westin, docent vid Cerum, tyckte det var bra med höga målsättningar. 200.000 invånare år 2050 var ett tufft mål, men inte omöjligt att nå konstaterade han. Därefter genomförde VK en opinionsundersökning som visade att förslaget hade starkt stöd bland umeborna. Bara 23% av invånarna var emot den nya målsättningen. Sedan har debatten rullat på och tagits emot mycket positivt, med undantag från vissa politiska företrädare helt uppenbart.
Men jag förstår ärligt talat inte varför frågan väcker så heta känslor. Ja, vi kan ha olika uppfattningar om vad som är rimligt och möjligt. Jag har förstått att vissa tycker att 150.000 är den ultimata målsättningen och jag har respekt för det. Men varför dessa övertoner? Även om mitt parti anser att 200.000 invånare är en bättre och mer utmanande målsättning än det nuvarande mål som forskare redan dömt ut som för lågt, så idiotförklarar vi inte våra meningsmotståndare för det. Det handlar ju faktiskt om vilka visioner och ambitioner vi politiker har med vår stad. De som förespråkar 150.000 invånare vill ha en lägre tillväxttakt, och måste naturligtvis få ha den ambitionen med vår kommun. Vem som har rätt i slutändan, det ser vi först med facit år 2050.
Avslutningsvis ser jag att tidigare statsministern Göran Persson (s) numera delar moderaternas uppfattning om att landstingen som politisk nivå kan avskaffas. Detta apropå debatten om att slå ihop landstingen till storregioner. Bravo, Persson! Landstingen är ju inget annat än än onödig politsk och byråkratisk nivå som kostar skattebetalarna mycket pengar. Hälso- och sjukvården skulle naturligtvis kunna skötas av staten och kommunerna istället, så blev det mer pengar över till vården och dess personal istället. Även Lennart Holmlund (s) tyckte ju en gång i tiden att landstingen inte behövdes men har numera tyvärr ändrat uppfattning. Men det hedrar den tidigare statsministern och partiledaren Persson att han nu talar klarspråk.