Vid sin pressträff den 16 januari citerade talman Andreas Norlén ur välkända dikten Sveaborg, skriven av Johan Ludvig Runeberg, och meningen ”Det frågtes blott, det gavs ej svar”.

Förräderiet vid Sveaborg i samband med kriget 1808-09 kommer inte att glömmas i svensk historia. Dikten i dess helhet rekommenderas:

 

Sveaborg

Vi sutto efter slutad dag

vid aftonbrasans sken,

den gamle fänrik Stål och jag;

det var vår vana re´n.

Vår dag flöt bort vid glam och skämt,

då råkte Sveaborg bli nämnt.

 

Jag nämnde flyktigt blott dess namn,

men det blev allvar då:

”Har du sett ön i havets famn

med Ehrnsvärds fästen på,

Gibraltars like i vår nord?”

Så tog den gamle mörk till ord.

 

”Den blickar över hav och fjärd

med ögon i granit,

den lyfter högt sitt Gustafssvärd

och menar stolt: kom hit!

Det svärdet sänks ej för att slå,

det blixtrar blott och krossar så.

 

Låt bli att trotsigt nalkas ön,

då kriget gör sin rund,

stör icke drottningen av sjön

i hennes vredes stund:

hon slungar mot dig dödens bud

i tusende kanoners ljud.

 

Tillbakaträngd var Finlands tropp,

vid polens gräns den stod;

dock flammade ännu vårt hopp,

dock glödde än vårt mod.

Att bota allt ej troddes svårt,

så länge Sveaborg var vårt.

 

Klar blev i hast var mulen blick,

när detta namn blott ljöd,

allt knot var slut, all sorg förgick,

det fanns ej köld, ej nöd.

Ny fart den finska björnen tog

och skakade sin ram och slog.

 

På drivans bädd, hur mången natt

jag hörde detta ord

av gråa kämpen, där han satt,

långt skild från hemmets jord;

det var hans eld, när det var kallt,

i fjärran bygd hans hem, hans allt.

 

Då flög en viskning oss förbi,

ett rykte söderfrån:

det talte om förräderi,

om våra vapens hån;

från man till man, från trakt till trakt,

det möttes blott av stolt förakt.

 

Ej glöms i tiders tid den dag,

då denna sägn blev sann,

då likt ett dystert tordönsslag

det säkra bud oss hann,

att landets sista hopp gått ner

att Sveaborg var svenskt ej mer.

 

Har havets bottenlösa svall

det i sin avgrund sänkt,

har himlens blixt, har åskans knall

dess fasta murar sprängt?

fanns ingen man på vallen kvar?

Det frågtes blott, det gavs ej svar.

 

Men djupt ur mången sluten barm

en pressad suck sig bröt,

och mången blick, på tårar arm,

i strida floder flöt;

det hade dött, ens fosterland,

man stod och grät vid gravens rand.

 

O liv! Den man, vars skuld det var,

att denna tårflod rann,

en gång den skönsta lager skar,

som någon hjälte vann:

den svenska flottans största glans

dess seger vid Svensksund, var hans.

 

Dock om sitt ljus, sin glans en värld

utav hans klinga fått,

om solar bleknat för hans svärd,

skall han föraktas blott.

Det blir hans lön för hans bedrift

på klippan där med Ehrnsvärds grift.

 

Du älskar, yngling, ton och sång,

vår forntid älskar du;

kanhända sjunger du en gång,

vad jag förtäljer nu;

då giv hans svarta bragd sin dag,

men hölj i natt hans namn, som jag.

 

Förtig hans ätt, nämn ej hans stam,

välv ej på den hans brott;

må ingen rodna för hans skam,

den drabbe honom blott.

Den, som förrått sitt land, han har

ej ätt, ej stam, ej son, ej far.

 

Nämn honom blott den falska arm,

man ställt till Finlands stöd,

nämn honom blygd och hån och harm

och skuld och straff och död.

Det är blott så, han kallas bör,

det är att skona den, som hör.

 

Tag allt, vad mörker finns i grav,

och allt, vad kval i liv,

och bilda dig ett namn därav

och det åt honom giv;

det skall dock väcka mindre sorg

än det, han bar på Sveaborg.”