Hörde ett radioinslag på nätet där miljöpartiets och vänsterns gruppledare i Umeå beklagade sig över att det diskuteras politik på andra ställen än i sammanträdesrummen. Tydligen finns det ”ledande politiker” i Umeå som har fräckheten att exempelvis ha träffar med näringslivsföreträdare och t.o.m. äta lunch (!) med dessa.
Jag vet inte om man ska skratta eller gråta.
Och jag som i min enfald trodde att det ingick i våra förtroendeuppdrag som politiska företrädare att ständigt vara ute och prata med umebor – oavsett om det nu är offentliganställda eller personer med koppling till näringslivet. För mig är det en självklarhet! Vad skulle vi få för omvärldsbevakning om vi endast fick diskutera aktuella frågor, projekt och politik i de politiska sammanträdesrummen???
När radioreportern ber om ett konkret exempel på frågor som görs upp i det dolda eller där kohandel skulle kunna tänkas ha skett, så nämner Alireza Mozahafi (MP) det förändrade befolkningsmålet (d.v.s. ambitionshöjningen från 150.000 till 200.000 invånare i Umeå år 2050) och att det ”ploppade upp via bloggen” (!) utan politisk diskussion.
Men sanningen är att det först togs upp i en kommunfullmäktigedebatt om just befolkningsmålet i november 2007, och sedan tog det nästan ett år innan fullmäktige slutgiltigt fattade beslut om den förändrade ambitionsnivån. Jag vet det eftersom det var jag som väckte frågan via en s.k. enkel fråga i KF, och det nådde massmedia via ett pressmeddelande som jag skickade ut. Och sedan har frågan gått exakt samma väg som övriga förslag som behandlas politiskt i fullmäktige.
Ska miljöpartiet komma med anklagelser om ”hot mot demokratin” så vore det klädsamt om man försökte hålla sig till sanningen.