I dagens VK skriver Ola Nordebo förtjänstfullt om två kvinnliga pionjärer i Umeåpolitiken: högerns Helena Ljungberg och den frisinnade Anna Grönfeldt. Båda invaldes i stadsfullmäktige i Umeå på 1910-talet, och blev därmed historiska. Helena Ljungberg som den första kvinna på landsorten i Sverige att bli fullmäktgieledamot.
Även för 100 år sedan var alltså Umeå i främsta ledet när det gäller att bryta mark för jämställdhet och i andra frågor. Men som Nordebo konstaterade i sin ledare så var det sällan vederbörande fick uppskattning under sin verksamma tid – ofta kommer berömmet efteråt, när personerna i fråga inte längre är i stånd att höra de positiva omdömena. Jag kan bara instämma i de avslutande orden om vi borde bli lite bättre, och då inte bara inom politiken för den delen, att ge beröm och visa uppskattning för dem som gör det där lilla extra, de som Olof Kleberg benämnde som samhällsbärarna.
För egen del så lämnade jag år 2010 in en motion till Umeå kommunfullmäktige med förslag på att uppmärksamma åtminstone två framstående kvinnnor i Umeås historia med statyer i stadens offentliga rum, men tyvärr avslogs motionen av fullmäktige. Trots att det finns ett antal statyer i Umeå (alla män), så ville man inte hedra var sig Helena Ljungberg eller Margot Wikström (S) med statyer.
Men det kanske vore något för det nya kvinnohistoriska muséet som skall rymmas inom Kulturväven? Att också uppmärksamma de politiska kvinnliga pionjärerna i Umeå? Kanske får vi se såväl högerns Helena Ljungberg, frisinnade Anna Grönfeldt som socialdemokratiska Margot Wikström på framträdande plats i anslutning till muséet?
Eller är det att hoppas på för mycket? Är det fortfarande så att bara män kvalificerar sig för att bli hedrade med statyer i Umeå?