Befolkningstapp
Umeå tappar invånare under årets första kvartal. Utflyttningen av umebor är den största sedan 1975. Det här är klart oroande. Även om det alltid brukar se bättre ut i slutet av året så måste vi ta signalerna på allvar – och då menar jag att ALLA partier måste ta det på allvar. Det här betyder att nettot i flyttningarna hamnar på – 127 invånare vilket ger oss sista platsen mot jämförbara universitetsorter. Risken är uppenbar att förra årets låga befolkningstillväxt håller i sig.
Företagsklimat
Vi tappade också i rankningen av företagsklimatet, till 152:a plats av 290 kommuner. På en rad områden finns det mörka moln och här måste vi ta nya tag. Det duger inte med att skylla på massmedia eller att företagarna inte kan fylla i enkäterna rätt. Då har man kapitulerat som politiker. Vi har massor att göra för att förbättra företagsklimatet – alltifrån att sänka kommunalskatten, ta bort osund konkurrens från kommunens sida gentemot det privata näringslivsklimatet, men inte minst – vi måste med öppna armar välkomna dom som vill investera i Umeå. Jag (och fler politiker än bara jag för den delen) har fått alltför många signaler den sista tiden från företagare och investerare som möts av ett – enligt deras uppfattning – ointresse från kommunens sida. Så kan vi inte ha det. Vi har inte råd att säga nej till eller stoppa dem som vill investera i kommunen. Tvärtom. Vi måste kratta gången för dem. Det är ett måste för fortsatt tillväxt.
Offentligt pinkande
Avslutningsvis. Debatten om den kissande ’konstnären’ fortsätter. Inte minst sedan en annan ’konstnär’ gjorde en konstnärlig insats på Norrlandsoperan genom att slicka i sig hennes urin…..
Suck, suck, suck. Kan bara konstatera att spektaklet skämmer ut Umeå. Det inser de allra, allra flesta förutom några kulturskribenter och en och annan politiker uppenbarligen. Jaja, de får väl fortsätta roa sig med att djupanalysera de konstnärliga aspekterna av det offentligt pinkandet och drickandet av detsamma. Det hela har dragit ett löjets skimmer över Umeå och Norrlandsoperan. Censur!!! skriker då de upprörda proffstyckarna på våra kultursidor. Politiker ska ha åsikter om allt, men för guds skull inte om sånt som den s.k. kultureliten anser vara ’kultur’ uppenbarligen.
Nej, svarar jag då. Jag har inte försökt censurera något överhuvudtaget. Men jag förbehåller mig rätten att markera när jag och mina väljare anser att våra skattepengar slösas bort. Vi politiker är valda för att förvalta skattepengarna på bästa möjliga sätt – vad skulle jag vara för politiker om jag inte vågade höja min röst och säga min mening? Om kejsaren är naken måste man säga det. Vågar man inte det så har man inget i politiken att göra.
För att låna ett uttryck av min medbloggare Anders Sellström – idioti är idioti.
Hear, hear!