Boden

Idag hade jag förmånen att vara inbjuden att hålla tal i samband med Dunckers dag i Hörnefors, till åminnelse av 5 juli 1809 då överstelöjtnant Duncker stupade i strid med ryska styrkor som dessförinnan intagit Umeå. Idag var det först en stämningsfull gudstjänst i Brukskyrkan, därefter procession till monumentet med fanvakt.

Där hölls tal av gästande militärer från både Finland och Sverige, liksom av mig själv för Umeå kommuns räkning. Därefter lade vi ned kransar vid Dunckersmonumentet. På bilden nedan står jag med en av arrangörerna, överstelöjtnant Erik Eriksson med en bakgrund i finska försvarsmakten. Till höger överste Mikael Frisell, regementschef vid I 19 i Boden och chef över Militärområde Nord.

 

 

Tal vid Dunckers dag, 2017-07-05

(OBS! Det talade ordet gäller. Brukar sällan hålla mig till manuset rakt av.)

Kära vänner, ärade gäster från när och fjärran!

I den isländska diktsamlingen Havamal från 900-talet, kan vi läsa ”Minnesstenar sällan stånda vid vägen, om ej ättlägg rest dem åt ättman sin”. Budskapet som talar till oss, är budskapet att efterlevande generationer har ett ansvar att minnas och uppmärksamma historien.

Det är en ära för mig att få stå här idag som representant för Umeå kommun, och tala vid högtidlighållandet av Dunckers dag den 5 juli. En dag som denna, då vi blickar bakåt – men också ges tillfälle att blicka framåt.

Sverige och Finland har en lång gemensam historia. I över 600 år var vi en del av samma nation, samma konungarike. Vi delade framgångar och motgångar tillsammans. Vi var ett och samma folk. Samma historia, samma kultur.

Friheten får emellertid aldrig tas för given.

När vi idag hedrar Överstelöjtnant Joakim Zacharias Duncker, som gjorde sin plikt och tillsammans med många av sina vapenbröder offrade sina liv – så gör vi det med vördnad.

Här i Hörnefors stod ett av de sista slagen på svensk mark. Tack vare Dunckers insats, så lyckades man skydda återtåget och rädda den svenska huvudstyrkan, stabilisera fronten och hålla tillbaka ryssarna som vid det laget hade intagit Umeå.

Kriget med Ryssland 1808-09 fick dramatiska konsekvenser. Sverige och Finland klövs mitt itu. Den östra rikshalvan skildes från Sverige. Som den svenska nationalskalden Esaias Tegnér uttryckte det ”Nyss lik en blodig sköld från statens hjärta ryckt! […] Farväl , du Sveas värn, farväl du hjältars land”. Det var en stor förlust för Konungariket Sverige, och Finland kom att styras av Ryssland. Det var först 1917 som Finland blev självständigt.

Därför har vi i år också ett märkesår!

I år firar ju Finland 100 år som självständig nation. Och vi ska naturligtvis fira detta tillsammans med våra finska vänner! Jag tillbringade nästan hela förra veckan i Vasa och Österbotten, och fick då ta del av allt som är planerat för resten av året för att fira dessa 100 år. Det är ett spännande program.

Även här i Umeå kommer vi såklart att fira Finland 100 år! Mellan Umeå kommun och Vasa stad finns det starka band. Likaså mellan våra län Västerbotten och Österbotten. Vasa och Umeå är sen tidigare vänorter, men banden går djupare än så. Trots att nationen splittrades i två delar, så fortsatte kontakterna över Kvarken. Umeås närmaste grannstad är ju faktiskt Vasa! Det är alltså inte Örnsköldsvik, inte Skellefteå utan Vasa som ligger närmast. Sen är det ju förvisso lite vatten emellan som måste överbryggas.

Även om Finland skildes från Sverige, så fortsatta intensiva kontaker mellan Umeå och Vasa. Under 1850-talet var det en blomstrande handel mellan de båda städerna. Det var en livlig trafik över Bottenhavet. När Kvarken frös till på vintern var det en intensiv trafik. Och på sommaren var det en livlig trafik med båtar, för att kunna föra över tjära, smör, råg och annat. På sommaren och hösten 1855, så kunde Umeå tulldistrikt rapportera om 1685 fartygsanlöp i hamnen. Av dessa var 1472 finska (!). Ni kan tänka er vilken trafik det måste ha varit!

Så här fortsatte det. Under andra världskriget var det också livliga förbindelser mellan den finska och svenska sidan. Bl.a. överfördes i all hemlighet vapen och ammunition över Kvarkens is, till den finska sidan.

Som en röd tråd genom historien löper just förbindelsen över Kvarken. För att kunna ha goda och frekventa kontakter krävs det ju att vi har fungerande kommunikationer!

Under lång tid hade vi en blomstrande färjetrafik mellan Umeå och Vasa. Det var mycket positivt för turismen och samarbetet mellan våra städer och regioner var på topp. I samband med EU-inträdet så försämrades paradoxalt kommunikationerna. Taxfree-försäljningen på färjan upphörde, vilket minskade resandet. Och det blev en negativ spiral.

Men 2012, efter flera misslyckade försök att upphandla driften av färjetrafiken, så beslutade Umeå kommun och Vasa stad att själva ta över driften av färjetrafiken. Vi bildade ett gemensamt bolag, vi köpte en befintlig färja – av den enkla anledningen att vi inte kunde riskera att färjetrafiken upphörde! Vi har också bildat ett gemensamt hamnbolag.

Färjetrafiken är viktig för vårt näringsliv, den är viktig ur ett arbetsmarknadsperspektiv, den är viktig för turism och för att människor ska kunna fortsätta umgås över Kvarken.

Och satsningen har varit framgångsrik! Antalet resande ökar år efter år. Godsmängden som transporteras med färjan ökar år efter år. Wasaline, med färjan Wasa Express, går bättre än vad vi hade kunnat drömma om!

Siffrorna för första kvartalet 2017 visar rekordsiffror för både passagerare och frakt. Antalet sålda hotellnätter ökar på båda sidorna om Kvarken. Det här visar bara på vikten av att ha välfungerande kommunikationer! Återigen har det blivit intressant och attraktivt att resa över Kvarken.

Som säkert många av er känner till, så jobbar vi nu intensivt. Både på den finska och svenska sidan, för att säkerställa en långsiktig lösning för färjeförbindelsen mellan Umeå och Vasa – detta genom en helt ny färja. Den nuvarande kommer hålla några år till, men sedan måste vi ha en ny på plats. Intensiva förhandlingar pågår både på nationell nivå och EU-nivå för att ordna finansiering för det.

Som jag inledde med att berätta så var vi från Umeå kommunledning i Vasa förra veckan. Träffade både ledningen för Vasa Stad, och ledningen för Österbottens landsskapsstyrelse. Och högst på dagordningen är att ordna en ny färja. Sedan har vi den uttalade ambitionen att fördjupa samarbetet inom hälso- och sjukvården, kompetensförsörjning och inom forskningen. Mellan våra regioner Österbotten och Västerbotten.

 

Vänner från Sverige, vänner från Finland!

En dag som denna, Dunckers dag, minns vi historien. Vi har en gemensam historia, en gemensam kultur. Vi hedrar dem som gav sitt liv för att kommande generationers frihet. Inte minst i Sverige har vi generellt varit alldeles för dåliga för att hedra våra veteraner.

Även om vi numera skiljs åt av en gräns, så gör vi allt för att den gränsen ska betyda så lite som möjligt för våra medborgare.

Vi söker samarbete på alla områden, där det går att samarbeta. Dels på internationell nivå, bl.a. genom ökat militärt samarbete mellan våra nationer. Men också i det lokala, mellan våra regioner och våra städer. Låt oss fortsätta på den vägen.

Tack för ordet!