På förekommen anledning: Nej, varken jag eller moderaterna håller på att äta upp några andra partier i Umeå.
I gårdagens blogginlägg skrev kommunstyrelsens ordförande Lennart Holmlund (S) bl.a. så här, vilket fått reaktioner lite här och där: ”Alliansen är inget parti och det kan bli så att två partier KD och C hänger på gärdsgården och kan ramla ur riksdagen och det beror helt klart på allianssammanarbetet. Vad set nu egentligen skulle ha för betydelse. Ågren i Umeå håller även på att äta upp C och KD. Det kan även vara så att dessa partier inte har en politik som väljarna vill ha.”
Varför skriver då Holmlund så här?
Jag tror att det är så enkelt som följande. Holmlund är politiskt en slipad strateg efter så många år vid makten, och vet vad som historiskt har fungerat bra för vänstersidan i Umeå: borgerlig splittring. Genom åren har de borgerliga partierna i Umeå bråkat och kivats mycket sinsemellan. Detta har självklart gynnat socialdemokraterna som kunnat ägna sig åt opiniosbildninig och att styra kommunen, medan de borgerliga i opposition framförallt har ägnat tiden åt att bevaka varandra. Resultatet har blivit den ”borgerliga kannibalismen” – d.v.s. kampen har stått om att vinna väljare från andra borgerliga partier och inte från moståndarsidan. Kampen på borgerliga sidan har främst gällt vilket borgerligt parti som skall vara störst, och inneha oppositionsrådsposten. Kampen om den politiska makten i kommunen har då dessvärre hamnat i skymundan och ibland nästan på förhand släppts ur det borgerliga medvetandet. (Jag använder begreppet ”borgerlig” även om jag vet att inte alla gillar just det ordet.)
Men sedan bildandet av Allianssamarbetet – både på riksplanet och lokalplanet – har detta beteende steg för steg försvunnit, en ny generation politiska ledare har klivit fram, så också i Umeå. Fokus inom de fyra Allianspartierna i Umeå är inte längre att ta väljare av varandra, vilket är en mycket välkommen förändring. Istället finns en medvetenhet om att det gäller att tillsammans göra ett bra val, och att väljare måste vinnas över från den rödgröna sidan till Allianssidan. Sedan kan positionen som största Alliansparti växla från val till val, och det är alla medvetna om. Men fokuset är inte längre den inbördes kampen inom Alliansen.
Svårare än så är det inte att förstå Holmlunds lilla kommentar i bloggen. Det bästa för socialdemokratin är om Allianspartierna käbblar och kivas inbördes. Och när vi inte längre gör det är det ett hot mot (S), och då blir det förstås frestande för socialdemokrater att försöka blåda liv i tjafset igen. Men ledsen, (S). Den tiden är numera förbi.
